Min älskade Jippie

Idag har jag inte gjort så mycket. Förvandlingen inne i hundrummet har påbörjats men är långt ifrån klar. Imorgon skall jag fortsätta. Det är ganska kul och det blir nog bra när det blir färdigt. Än så länge är det ganska mycket kartonger som skall bäras ned i källarn och en del hundgrejer som skall bäras upp där ifrån. Imorgon skall jag åka och hämta hem Jippan. Jag saknar henne. Hon är mitt allt.

När Johan kom hem från jobbet åkte vi till valbo en sväng. Väl där köpte han en klocka som han tittat på ett tag. I julklapp fick han ett presentkort på Klockmaster. Så nu gick presentkortet åt. Han verkar glad åt klockan så det känns bra.

Hur vore det om saker och ting vore annorlunda? Får man tänka så? Hur orkar alla människor med sina liv och folks press på en? Är det aldrig någon som refelkterar över det? Är jag ensam om det? Ärligt talat så vet jag varken ut eller in längre. Det känns som att allt som jag tidigare brann för har bleknat och tynat bort. Vad gör man då? Kan man göra nått åt det? Eller är det något man skall låta falla i glömska och gå vidare i stället? Hur vet man något över huvudtaget?

Jag vet allvarligt inte om jag skall skratta eller gråta längre. Jag tror inte det spelar någon som helst roll. Inte för mig eller för någon annan.

Många av ovanstående tankar dyker upp allt mer ofta. Jag vet inte vad det beror på. Jag antar att det handlar om det som händer just nu och har hänt under hösten.

Jag önskar att det vore annorlunda.