Jag har många gånger fått höra att sorgarbete tar tid. Varje gång så inser jag hur otroligt djup sorgen egentligen är och vilken effekt den har på mig många gånger. Ibland blir jag helt oförmögen att göra det enklaste av saker. Än idag. De första dagarna efter att Jippie hade gått bort var jag mycket klarare i både huvud och själ än jag är idag. Jag tror att jag fick en chock och där med inte insåg riktigt det som hänt. När chocken sen släppte blev smärtan olidlig. Det är den än idag. Hon kommer aldrig tillbaka.

Många har nog tänkt när de fått reda på min och Jippies historia och dess slut, att vadå? Det var ju bara en hund. I den stunden som jag möts av något liknade undrar jag om det är mig det är fel på? Är jag tokig som saknar min vän? Nej intalar jag då mig själv. För mig var hon inte bara en hund.

Det här är mitt sätt att få utlopp av sorgen, att få skriva av mig här. Överallt annars är det så mycket som händer och skall göras att sorgen efter Jippie inte hinns med. Men här finns det plats för den. För henne. För oss.

Även om min Jippie är död vill jag aldrig att minnet efter henne ska dö. Mig kommer hon alltid finnas med och jag vill inte att resten av världen skall glömma henne heller. Min toktippa.

Många tycker nog att jag är otacksam mot Aslan. Jag är jätte nöjd med Aslan och han får absolut det han behöver både fysiskt och mentalt. Men han kommer aldrig att ersätta sin mamma och det vet jag. Men innan jag kan börja uppskatta Aslan så måste jag nog göra upp med sorgen efter Jippie först.