Hachiko med husse Parker Wilson

Visst är det otroligt hur starka dessa osynliga band mellan människa och djur är. Jag tror att ingen människa lämnas oberörd när den träffar ett djur. Oavsett om man vill det eller inte.

Detta band eller vad man nu skall kalla det såg jag en glimt av igår. När jag åker buss med hundarna eller på något annat sätt är ute bland folk med hund märker jag ofta hur människor som aldrig skulle komma fram och prata med mig om jag inte haft hund med mig gör det. Dessa människor är nog människor som har svårt att prata spontant eller har någon annan form av socialt hinder som gör att det blir så svårt att ta kontakt med en annan människa. Har personen då en hund med sig då är det genast mycket lättare att prata med människan eftersom man kan prata om huden.

Igår åkte jag buss med Näzzla och på bussen satt det en man som jag vet har problem med alkoholproblem. Jag ser honom ofta när jag åker buss och han ser ofta ledsen och väldigt sargad ut. Men igår när han såg Näzzla log han och jag såg ett ljus i hans ögon som jag aldrig sett förut. Han sa några vänliga ord till henne innan han gick av bussen med ett leende på läpparna. Gissa om jag som medmänniska blev varm i hjärtat?

Idag har jag sett filmen Hachiko. Filmen handlar om en man som spelas utav Richard Gere och en Akita (Hachiko) som han hittar på tågstationen när den bara är en liten valp. Inga ser ut att leta efter hunden så han tar med den hem. Hans fru blir helt till sig och säger att de måste göra sig av med den. Så Richard sätter upp lappar om en upphittad hund. Filmen är baserad på en sann historia. En helt underbar film! Rekomenderas starkt.