Ibörjan av 2013 sa jag till mig själv att  det här året skulle bli mitt år. Året då jag förändrade mitt liv till det bättre. Och visst har det förändrats en del. Jag har flyttat från stockholm, vilket var jätte skönt. Nytt jobb, jag trivs jätte bra på mitt nya jobb. Ny bil, äntigen har jag en kombi igen, helt super! Ny lägenhet, ett förstahandskontrakt som är mitt! Man kan tro att jag borde vara nöjd nu, att det borde kännas bättre efter alla dessa förändringar. Men den som känner mig vet att jag är en sökare som drivs av en för andra osynlig längtan som aldrig verkar stillas.

 

Ibland blir jag så less på mig själv, att jag aldrig lär mig att stanna upp en längre stund och njuta av livet. Alltid skall jag skynda vidare, kanske är det bättre runt nästa knut? Många gånger har jag ångrat mina val för att jag varit för snabb att ge mig iväg igen. Någonstans innom mig vet jag att jag kommer inte att finna det jag söker förräns jag ger mig sjutton på att  lära känna mig själv så att jag vet hur jag skall lägga pusslet. Nu är det som att jag försöker lägga ett pussel men jag vill inte veta av själva pusselbitarna. Jag vet inte vad det är som gör att jag tar avstånd från mig själv gång på gång. Dock så tror jag att svaret på den frågan finns innom mig precis som många andra svar.

 

Men jag kommer inte kunna rusa vidare genom livet och försöka glömma det som varit. Jag känner att jag börjar komma till den vägs ände. Snart måste jag ta itur med allt detta. Och jag vet också att när jag gör det så kommer jag bli fri, jag kommer kunna njuta av livet.

 

Jag vet egentligen inte vad det är jag söker. Jag tror att jag är rädd för att binda mig till människor. Att bilda nya relationer gör mig nervös. Jag är rädd för att bli kvar på en plats där ja inte trivs samtidigt som jag är rädd för att trivs på en plats och vilja stanna där. Kanske är det lockande att byta miljö för att där vet ingen vem jag är eller vad jag har gjort. Där behöver jag inte förklara min historia. Inte behöva ta i tur med den.

 

Samtidigt som jag önskar resa långt bort och aldrig återvända önskar jag också att slå mig till ro och sansa mig. En otroligt svår fråga. Ja jag vet inte.

Någonstans hoppas jag att något inträffar så att jag måste välja det ena eller det andra. Stanna eller gå. Ett tag tänkte jag att nu satsar jag, nu drar jag iväg. Men så blev jag var här. Och igen blev jag så sjukt besviken på mig själv. Kanske jag vågar nästa gång?

 

Någonstans så vet jag ju att det är förnuftigt att stanna just nu. Jag har egentligen hela livet på mig att ge mig iväg.

 

Jag vill ialla fall tro att det som kommer fram över kommer vara bra och berika mitt liv.