Min ängel

Man kan ju tro att när Jippie hade kommit hem från Ultuna att kampen skulle vara över men tvärt om nu gick den över i en annan fas. Nu började rehabiliteringen. Vi åkte in till Ultuna till sjukgymnasten Kjerstin Pettersson. En jätte duktig kvinna. Där på Ultuna fick hon också gå i en trask. Det var inte jätte uppskattat men det gav resultat så vi fortsatte. Hemma simmade vi i ån flera gånger i veckan. detta var riktigt obehagligt tyckte Jippie och efter det tyckte hon inte om att simma. Jag tror att bandet mellan oss stärktes av allt som hände under den här tiden.

Många återbesök blev det och i februari året där på blev hon friskförklarad. Jag frågade den veterinären då om hon skulle kunna få valpar, träna och tävla och hon kunde inte förstå varför Jippie inte skulle kunna det. Den veterinären kan ju inte ha läst journalen.

Det känns så tråkigt nu att veta utgången av det hela. Det gör mig så ont att de inte berättade om skadorna på bröstkotorna. Eller att halskotepelaren var sned. Det stod ju där hela tiden i Journalen. Men ingen sa något.

En veterinär jag rådfrågade i samband med avlivningen sa att det hade varit mest rättvist mot Jippie att låta henne somna redan direkt efter olyckan.

I minnet har jag kvar den bilden när vi sitter där i skogsbrynet och ser ut över fälten tillsammans du och jag. Det minnet kommer jag alltid ha kvar. Tiden går imorgon är det fem månader sedan du lämnade oss.

Den dagen Jippie skulle få somna in var jag hemma med henne. Vi mös och gjorde roliga saker hela dagen. Det märktes att Jippie visste vad som skulle hända och hon kändes lugn över det. Om och om igen tittar jag på alla bilder som jag tog den dagen och hon hade lämnat oss redan då. Hon var redan en ängel. Åter igen tack snälla Jippie för allt du gav oss. Våra minnen tillsammans kommer alltid vara ljusa. Vila i frid min vän.

                                  Min fina Tippa

Ja idag är det fyra år sedan Jippie råkade ut för den där olyckan. Hon var ju bara nyfiken på världen och skulle kolla läget utanför när hon slank ut genom grinden som min morbor höll på att stänga. Fort som attan gick det. Jag var nere på baksidan och klipte gräset. Mamma skulle ta med sig Jippie in när hon fick syn på något och drog iväg. Väl ute på vägen var det inte så spännande längre så hon vände tillbaka mot gården igen. Precis innan hon kom in på tomten igen så träffades hon av bilen. Det var en 70 årig tant som körde. Tippa hamnade i chock på en gång och förblev orörlig där hon låg. Jag kommer aldrig glömma den synen när hon låg där orörlig på vägen. Vi trodde allihopa att hon var död. Snabbt som attan flyttade vi in henne på gården och där började vi förbereda färden in till Ultuna. Mamma ringde Ultuna och sa att vi var på väg in med henne. Mim morbor körde fram bilen. Mimbror hämtade en massa filtar för att hålla henne varm. Hela tiden satt jag hos henne. Nu bröjade hon komma tillbaka. Pulsen blev starkare igen även andetagen kom tätare. Min lilla Tippa började nu vifta på svansen när man pratade med henne. I bilen in till Uppsala satt jag hos henne hela tiden. Jag pratade med henne och kände hela tiden hur puls och andning gick upp och ner. Ena stunden var de starka för att nästa stund vara obefintliga eller väldigt väldigt svaga. Det var en stund där jag trodde att hon hade givit upp och lämnat oss.

Väl framme på Ultuna fick vi komma in direkt. Där satte de dropp och tog in henne för observation. Man visste inte nu alls hur det skulle gå. Hur pass allvarliga skadorna i henne var. De var tvungna att vänta tills hennes tillstånd var stabilt innan de kunde göra vidare undersökningar. Vid 20 tiden på kvällen hade vi telefonkontakt med Ultuna som sa att hon blivit bättre och att läget nu var stabilt. Hon var nu röntgad och man kunde inte se några frakturer eller inreblödningar. Det kändes skönt.

Hemma hade mamma och jag böjat plantera en häck på framsidan av huset för att ha något att göra medan vi väntade på nästa telefontid. Timmarna där emellan kändes oändliga. Jag minns att det var svårt att göra något över huvudtaget under de här dagarna.

Fem dagar efter olyckan fick vi komma och hämta våran Tippa. Vi möttes av en glad hund som kom springandes på tre ben i korridoren med sköterskan i kopplet. Väl hemma väntade en jobbig tid för våran Tippa. Hon fick inte springa lös alls. Bara gå korta promenader i koppel. Detta var något hon inte tyckte om. Mer nöjd var hon när vi kunde börja gå upp i skogen och promenera. Ofta fick vi stanna och vila för att hon inte orkade gå. Då satt vi där i skogen en stund och bara hade det bra tillsammans. Dessa stunder har jag kvar. Hur vi bara satt och njöt av varandras sällskap. Då trodde vi att allt skulle bli bra igen. Då var det du och jag mot världen min vän. MIn älskade Jippie. Aldrig trodde jag väl att en hund kunde betyda så mycket som du gör för mig.  

Fortsättning kommer.

Idag trodde jag att jag blivit tokig på riktigt. Jag satt och pratade med mamma på mobilen i bilen ute på parkeringen utanför jobbet när jag fick se något som verkligen fick mig att fundera över min mentala hälsa.  Vi pratadeut nycklarna till Riga som går av stapeln nu i helgen. Jag stänger av bilen och tar ut nycklarna. Jag vrider på huvudet och på gräsmattan ett par hundra meter fram står en elefant. Åh herre gud tänkte jag och jag sa till mamma: ” Nu måste jag ha blivit galen, det står en elefant på gräsamattan!” Nej då säger hon. Det är ju Cirkus Maximum som är i Tierp ett par dagar. Gud så sköna dessa ord var att höra. Jag var helt säker på att jag blivit tokig där ett tag.

Ha det gott!

Idag skiner solen, saker och ting känns lite lättare då! Jag skall snart iväg till jobbet och jobba ett par timmar. Det känns kul! Jobbet börjar flyta på bättre nu ialla fall. Det kändes lite hopplöst där ett tag.

Nu står Aslan på balkongen och lyssnar på Johan och hans jobbarkompisar som står nere på Sitab och dividerar om någon ting. Alsan funderar och funderar över hur han skall komma i kontakt med husse. Han ser bra kul ut där han står.

Nej nu skall jag gå och byta om och sedan dra iväg till jobbet. Ha det gott allesammans!