Fortsättningen på historien om Jippie



                                           Min ängel

Man kan ju tro att när Jippie hade kommit hem från Ultuna att kampen skulle vara över men tvärt om nu gick den över i en annan fas. Nu började rehabiliteringen. Vi åkte in till Ultuna till sjukgymnasten Kjerstin Pettersson. En jätte duktig kvinna. Där på Ultuna fick hon också gå i en trask. Det var inte jätte uppskattat men det gav resultat så vi fortsatte. Hemma simmade vi i ån flera gånger i veckan. detta var riktigt obehagligt tyckte Jippie och efter det tyckte hon inte om att simma. Jag tror att bandet mellan oss stärktes av allt som hände under den här tiden.

Många återbesök blev det och i februari året där på blev hon friskförklarad. Jag frågade den veterinären då om hon skulle kunna få valpar, träna och tävla och hon kunde inte förstå varför Jippie inte skulle kunna det. Den veterinären kan ju inte ha läst journalen.

Det känns så tråkigt nu att veta utgången av det hela. Det gör mig så ont att de inte berättade om skadorna på bröstkotorna. Eller att halskotepelaren var sned. Det stod ju där hela tiden i Journalen. Men ingen sa något.

En veterinär jag rådfrågade i samband med avlivningen sa att det hade varit mest rättvist mot Jippie att låta henne somna redan direkt efter olyckan.

I minnet har jag kvar den bilden när vi sitter där i skogsbrynet och ser ut över fälten tillsammans du och jag. Det minnet kommer jag alltid ha kvar. Tiden går imorgon är det fem månader sedan du lämnade oss.

Den dagen Jippie skulle få somna in var jag hemma med henne. Vi mös och gjorde roliga saker hela dagen. Det märktes att Jippie visste vad som skulle hända och hon kändes lugn över det. Om och om igen tittar jag på alla bilder som jag tog den dagen och hon hade lämnat oss redan då. Hon var redan en ängel. Åter igen tack snälla Jippie för allt du gav oss. Våra minnen tillsammans kommer alltid vara ljusa. Vila i frid min vän.

RSS 2.0