God morgon mina vänner!

Hoppas ni har det bra där ute och att ni njuter av sommaren.
Igår tog Johan och jag bilen och for till Rättvik. Väl där åt vi mycket god mat, promenerade genom Rättvik för att avsluta med en tur ut på Piren som går ut i siljan. En mycket mysig tur.

En del positiva känslor kom upp och det var skönt att slippa känna sig ledsen och arg för en stund. Det var skönt att känna att det finns nått där. Att inte allt var raserat.

Men som ofta när jag sitter själv kommer tankarna. Jag är så ledsen över att det blivit så här. Nu skall jag fara till jobbet och det känns skönt. Då kan jag lämna tankarna hemma för ett par timmar.

Ha en bra dag mina vänner!

    

   

Och jag tror att jag kommer kunna gå levandes ur det här!

 


Det var inte så här jag ville att livet skulle bli. Hur skall jag orka gå vidare?

Hej kära vänner!

Hoppas ni har det bra i sommarvärmen, njut medans den är här. Man vet aldrig hur länge den varar!

Jag måste ta ett beslut. Ett oundvikligt beslut. Att livsavgörande beslut och jag vill inte. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till er. Så många olika saker som jag skulle vilja delge er. Men just nu kan jag inte. Vi befinner oss långt ifrån slutet på denna tillfälliga jobbiga väg och inte förrän vi når slutet kommer jag kunna berätta. Om ens då. Rädslan för hur ni kommer dömma mig är stor. Så himla jätte stor.  Det känns som om det aldrig kommer bli bra igen. Jag ser verkligen inget slut och jag tänker spelar det någon roll om det här tar slut? För oavsett hur det slutar kommer någon gå sårad ur det här. Just nu så ser det ut att bli jag. Om jag bara kunde få detta ogjort.

Om tio år kommer antagligen denna smärta kännas avlägsen, hoppas jag. Men just nu är den outhärdlig.