Om sex dagar har det gått 8 månader sedan Tippa somnade in. 8 långa månader. Vackra vackra tippa. Här om kvällen när jag inte kunde sova låg jag och tänkte på hur stor saknade fortfarande är. Hur stark sorgen fortfarande är, hur mycket jag vill ha henne tillbaka som frisk och pigg igen.

Med Jippie vid min sida var jag trygg. Jag hade alltid min bästa vän med mig. Jag älskar mina andra hundar massar absolut men tippa var speciell. Allt vi gjorde tillsammans. Hon var en trygghet att ha med överallt. Tänk när vi skulle tävla lydnad första gången, hon ville så väl men matte var så nervös. Eller alla gånger hon höll mig sällskap på tåg resorna upp till Ljusdal. Eller alla kvällarna i Ljusdal. Starkast av all minns jag hur bra hon mådde när vi kom till Finland förra hösten. Hon var så pigg och fin och jag såg så fram emot tävlingarna på hösten. Vi gick över fälten krig brusarby och bara hade det skönt. Jag saknar henne så grymt. 

Ja det sägs ju att tiden läker alla sår men ibland så tvivlar jag. Allt bleknar väl med tiden antar jag.