Det slår mig ibland hur den stora saknaden efter Jippie bleknar med tiden. Jag kommer alltid sakna henne, hon var min bästa vän, min träningskompis mitt allt. Men känslan av att inte kunna överleva en endaste minut till bleknar ju längre det går. I nästa vecka är det 10 månader sedan Jippie somnade in. Det känns hemskt att minnena bleknar men samtidig är det skönt då det inte är lika smärtsamt längre. Vi pratar ofta om henne här hemma för att jag fortfarande behöver det.

Nu kan vi leva igen känns det som. Nu hämtar jag glädje och energi ur minnena som jag fick tillsammans med Jippan. Dessa minnen ger mig insperation till att arbeta med mina andra hundar. Så det känns skönt.

En vacker dag kanske jag kommit så långt att jag kan begrava henne. Vi får väl se.