Du och jag på vår sista lydnadstävling

Ett år har gått. Ett långt år har gått sedan min älskade Jippie lämnad oss. Jag ingen kan fösrstå hur saknad hon är. Många tårar har rullat ned för mina kinder och ännu fler lär komma misstänker jag. Älskade älskade Tippa.

Många "första gången upplevelser" har upplefts under året. Första gången jag vaknade på morgonen utan dig var outhärdligt. På juldagen var vi till Sandviken till samma plats som vi firade jul på förra året. Förra året var du med. Nu var jag själv där utan dig. Många gånger har jag trott att den här sorgen skall få mig att gå under.

Sorgen kommer inte ta slut på länge än. Jag läste någonstans att "ju mer man älskar någon destomer gör det ont när de försvinner" och dom orden är nog sanna.

Jag vet i mitt hjärta att det var rätt beslut men det är så svårt att vara ifrån dig. Jag har många gånger funderat över om jag kunnat göra något mer för dig? Jag  hoppas du har det bra nu älskade vän på de sälla jaktmarkerna. En dag ses vi igen och dit längtar jag. Men tillsa dess skall jag ta hand och njuta av din mamma och dina barn och deras kommande barnbarn.

Idag kan jag känna en stolthet över att fått lära känna dig och fått jobba ihop med dig. En stolthet över att se dina barn och hur lika ni är. 

Du har lärt mig så mycket som jag kommer ta med mig i livet. Du är min ängel.