Hej på er.

Ibland och oftast när man minst anar det är det nära att mista livshanken. Under ett par ögonblick i mitt hittils 21 åriga liv har jag varit med om detta. Senast igår kväll. Jag var på väg hem från jobbet när det som inte får ske skedde. Anledningen till att jag berättar detta för er är för att jag behöver få ur mig det. Jag hoppas och vill tro att när jag gjort det så kommer både chocken och skräcken för vad som kunde ha hänt släppa. Jag håller både tummar och tår.

Igår när jag var på väg hem hände en olycka. Eftersom det var mycket halt valde jag att ta det säkra före det osäkra och köra sakta hemmåt. Det spelade ingen roll att det tog tid, det viktigaste var att jag skulle komma hem helskinnad. Jag tittade på klockan stax efter 19 och tänkte att snart skulle jag vara hemma. Gud så skönt det skulle bli att komma hem. När jag svängde av vägen mot Hedesunda mot Söderfors tänkte jag "hoppas att solen inte gått ner helt när jag kommer fram till broarna, det är ju så fint där när solen går ned". När jag kom fram till den första bron var det bäcksvart så jag fick inte se någon solnedgång igår. Jag noterade när jag körde ut på den första bron att det va stjärnklart ikväll. När det är stjärnklart betyder det att det är kallt. Kallt men vackert. Och vad gjorde det om det var kallt? Jag satt ju i en varm bil och skulle snart vara hemma i stugan framför kaminen. Trodde jag. Det skulle dröja betydligt längre än jag tänkt mig att komma hem och känna stugvärmen.

Tillbaka till igår kväll. I slutet på den första av tre broar ser jag att en bil i motsatt riktning blir synlig på krönet en liten bit fram. Jag lägger mig lite mer till höger för att det skall finnas mer utrymme att mötas på. Strax där efter ser jag ett par till lysen som dessutom befinner sig i mitt körfält. Shit! nu är det bara fråga om meter innan kollisionen är ett faktum. Jag hann bara tänka att det här kommer inte gå vägen. När bilen jag mötte passerat rattade jag till vänster för att undvika en frontal krock samtidigt som jag bromsade som en tok. Jag vet inte hur det gick till men den andra bilen (den som var i fel körfält) hamnade som på tvären och krocken tog i hans höger bak. "hörnet" eller vad jag skall säga blev som intrykt och rutan på bakluckan tror jag gick i bitar.

Smällen träffade min bil på passagerar sidan på huven. "Högra" hörnet på huven var intryckt. Jag fick stopp på bilen när jag fortfarande va kvar på vägbanan. Dock i fel körfält men jag lyckades flytta bilen över till rätt sida för att sedan parker där. Varningsblikersen slogs på. Jag var tvungen att ta mig ur och se hur det gick med de andra. Jag klev ur bilen och såg ett par människor komma emot mig. "hur gick det?" och "hur mår du?" kom det ur allas munnar. Någon hade ringt 112 och talat om att det hänt en olycka. Alla verkade oskadda utom jag. Personen som ringde 112 hade nog inte uppfattat att jag inte mådde så bra så den hade sagt att alla mådde bra och då tyckte inte larmtjänst att det var något att skicka ut varken polis eller ambulans. Jag sa att vi måste får ut en polis åtminstånne för försäkringarnas skull. Någon gav mig en telefon och bad mig ringa. Någonstans här jag har lyckets klä på mig lite kläder som låg i bilen. Blan de första tankarna som dök upp i mitt huvud var att jag måste klä på mig, annars kan man bli kraftigt nedkyld när man är i chock. Jag kände att chocken tog allt djupare tag om mig och det var nog ett klokt beslut att klä på sig.

Jag ringde sosalarm och sa att de måste skicka ut en polisbil och en ambulans för jag hade ont i huvud, nacke och rygg. Jag fick vara bra bestämd innan hon på larmtjänst gav med sig. Hon ville inte tro mig. Först när jag sa att jag hade nackproblem sedan tidigare beslöt hon sig att skicka en bil.  Det tog på krafterna att behöva vara så bestämd mot henne och jag kände att orken började rinna ur mig.Tjejen på SOSalarm sa att jag fick inte sätta mig i någon bil. Inte på några villkor alls. Jag ställde mig bakom bilen och försökte hålla mig lugn och tänka klart. 

Bilen jag mötte hade klarat sig utan skador och ville åka vidare. De skev upp telefonnummer och namn på en lapp åt mig och gav mig innan de for. Lappen fick sedan polisen som ville ha kontakt med eventuella vittnen.  Kvar på platsen var jag och de två killarna som satt i den andra bilen.

Jag visste att jag måste ringa Johan och berätta. Jag ringde till honom och när jag hörde hans röst så kom tårarna.
Jag tänkte att nu skrämmer jag väl honnom men jag tänkte att det är bättre att jag ringer än att ambulanspersonalen gör det. Till slut fick jag fram orden och berättade att jag varit med om en olycka men att han inte behöve komma. Det sista lyssnade han inte på vilket jag är glad över. Johan kom före ambulansen. Vi gick fram och tittade på min bil och konstaterade att åtminstånde kylaren var veck på insidan. Antagligen det mesta på höger sida av huven.

Ambulansen och polisen kom. Jag pratade lite kort med polisen och redogjorde för händelseförloppet. Sedan tog ambulanspersonalen av mig jackan och en av tröjorna. På med halskrage och fixerade mig på en bår. In i ambulansen dä blodtryck togs, samt syrgas sattes. En timme senare var vi på akuten på akis. Där dök det upp människor från höger och vänster och presenterade sig. Någon tog blodtryck, en annan satte kanyl och en tredje klippte upp mina tröjor. Filat bars fram, under fyra filtar låg jag och huttrade.  Efter en stunds undersökning var det bara att vänta.När undersökningen var klar frågade en sköterska doktorn om de skulle röntga eller ej. Doktorn tyckte inte att det behövdes men nrä de försökte sätt mig upp och märkte hur fruktansvärt ont det gjorde beslut de sig för att röntga ändå. Efter en stunds väntande kom en sköterska och frågade om jag ville att Mamma och Johan skulle få komma in. De visade in dem och gissa om jag var glad att se dem. Vi pratade en kort stund innan det kommer en annan sköterska och sa att vi skulle upp på röntgen.

På röntgen kunde man inte se några sklettförändringar. Så det var ju skönt. Detta betydde dock inte att jag var oskadd. Mjukdelarna har tagit stryk och det känns kan jag säga. Även om jag mår mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra så mår jag långt ifrån bra. Efter röntgen skulle jag äntligen få gå och kissa. Jag hade nu legat ned i närmare 4 timmar och var skapligt yrslig när jag satte mig upp med stöd av sköterskan. Efter en liten stund rätta det till sig och jag kunde gå till toaletten med stöd av johan. Gud va kissnödig jag var. Jag tänkte innan jag åkte från jobbet "jag kan kissa när jag kommer hem", jag ville ju så gärna hem. Efter toapromisen på sjukhuset fick jag åka hem. Johan gick efter bilen och jag och mamma väntade i tamburen i värmen. Vägen hem kändes bra. Det var jätte skönt att lägga sig i sin egen mjuka säng efter att ha legat på den där hårda båren i ambulansen.

Men tänk bara vad om kunde ha hänt! Bara hundra meter bakom mig var älven. Jisses.

Detta var den enda dagen som jag lämnade Näzzla hemma. Tur i oturen må jag säga.

Det är många tror i den här texten för att när jag klev ut bilen var jag ganska omskakad och chocken kom fort och grep tag i mig. Jag tror dock inte chocken har släppt än riktigt. Jag gråter så fort jag tänker på det, varje gång någon ringer och fråga hur jag mår eller bara vill höra förloppet.

Livet är mycket skört och det gäller att vara rädd om varandra. När jag låg där på båren på marken på vägen och tittade upp mot den stjärnklara himmelen,  innan jag fick komma in i ambulansen så slogs jag av hur vad som verkligen hade hänt. och rädslan grep tag i mig. Rädslan om att mista allt. Det belv så tydligt.

Innan Johan och mamma kom in på akuten på akis frågade jag gång på gång efter om Johan kommit. Jag var så rädd för att något skulle hända honom på vägen in till Uppsala.

Dagen idag har ägnats åt att vila så mycket som möjligt. Jag har fixat allt med alla försäkringar på både mig och bilen. Sen ha jag ju pratat en del i telefon med folk som hört om olyckan.Lille bror kom över för att se hur det var med syrran ocå. Gullig lillebror man har!

Tack alla ni som ägnat mig en tanke det senaste dygnet, ringt, skickat meddelande eller på annant sätt visat omtanke. Det värmer!

Jag körde mycket försiktigt när detta hände och ändå gick det inte att undvika. Har man otur så har man.

Kram på er där ute!