Bakslag


Näzzla vid havet

Hej kära vänner.

Nu har jag inte skrivit till er på ett tag. Just nu har jag fullt upp med att ta mig igenom dagen.

Förra helgen trodde jag att jag fått en dunder förkylning som även påverkade balansen då jag kände mig så illamående och yrslig. Jag har haft problem med illamående och yrsel sen biloyckan men bortförklarat det med trötthet och förlångt mellan måltiderna. Under veckan hade jag även tappat härseln på ena örat i omgångar. En av anledningarna för att jag sökte för detta var att jag vid ett par tillfällen föll baklänges rätt som det var bara, jätte läskigt!

 Jag ringde till sjukhuset på måndag morgon men de hade inga tider alls så jag fick gott vänta. Tisdagmorgon ringer jag igen och blir då hänvisad till akutmottagningen. Så jag åker dit och sätter mig för att vänta på min tur. Efter en timmes väntan (gick ju super fort!) så får jag komma in. Väl inne tog sköterskan blodtryck och puls som var helt normal. Efter en stund kom doktorn in. Det var samma doktor som sjukskrev mig efter bilolyckan. Hon var mycket bekymrad över att jag inte mådde så bra. Hon sa även att jag fortfarande bara kan vidra huvudet 45 grader åt vardera hållet, alltså precis samma grad antal som en vecka efter bilolyckan.

Det gick ganska fort att utesluta virus på balansnerven. Antagligen har det blivit något tokigt i nacken/balansorganet och därför har jag dessa problem. Doktorn sa att hörseln borde kunna komma tillbaka helt. Där emot kunde hon inte lämna några som helst grantier för yrseln och illamåendet. Det skulle jag räkna med att leva med.  Och varför det blivit så mycket värre kunde hon inte heller svara på.

Tillslut övertalade hon mig att sjukskriva mig till 50% månaden ut.

Dagen efter var jag till sjukgymnasten. En jätte duktig tjej som jag tror att jag kommer får bra hjälp av. Hon sa att i nu läget behandlar vi inte detta det är ännu för akut. Kroppen har inte återhämtat sig tillräckligt för att kunna börja träna. Detta förstod jag när hon bad mig lägga mig på britsen med huvudet utanför. Hon höll händerna under mitt huvud som stöd. Så fort hon lättade lite på det stödet så tappade jag huvudet direkt. Ingen styrka där inte.

Just nu är det ganska jobbigt. Jag orkar inte mer nu. Det känns så fruktansvärt fel att det blivit så här. Jag fick betala priset för att någon annan inte såg sig för. Jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Han fick lite böter och jag fick en trasig nacke. Tänk om jag bara gick och kissade innan jag for hem som jag tänkte eller om jag bara tagit den andra vägen hem då hade det här aldrig hänt. Jag kommer aldrig glömma den stjärnaklara himmelen som jag så intensivt fokuserade på för komma igenom smärtan och kunna prata med ambulanspersonal och polis.


Jag vill bara gråta. Ångesten är total. Hur fan klara man något sånt här? Jga försöker frödriva demonerna med små doser av livskvalité i den mån jag orkar.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0