Min fina Tippa

Ja idag är det fyra år sedan Jippie råkade ut för den där olyckan. Hon var ju bara nyfiken på världen och skulle kolla läget utanför när hon slank ut genom grinden som min morbor höll på att stänga. Fort som attan gick det. Jag var nere på baksidan och klipte gräset. Mamma skulle ta med sig Jippie in när hon fick syn på något och drog iväg. Väl ute på vägen var det inte så spännande längre så hon vände tillbaka mot gården igen. Precis innan hon kom in på tomten igen så träffades hon av bilen. Det var en 70 årig tant som körde. Tippa hamnade i chock på en gång och förblev orörlig där hon låg. Jag kommer aldrig glömma den synen när hon låg där orörlig på vägen. Vi trodde allihopa att hon var död. Snabbt som attan flyttade vi in henne på gården och där började vi förbereda färden in till Ultuna. Mamma ringde Ultuna och sa att vi var på väg in med henne. Mim morbor körde fram bilen. Mimbror hämtade en massa filtar för att hålla henne varm. Hela tiden satt jag hos henne. Nu bröjade hon komma tillbaka. Pulsen blev starkare igen även andetagen kom tätare. Min lilla Tippa började nu vifta på svansen när man pratade med henne. I bilen in till Uppsala satt jag hos henne hela tiden. Jag pratade med henne och kände hela tiden hur puls och andning gick upp och ner. Ena stunden var de starka för att nästa stund vara obefintliga eller väldigt väldigt svaga. Det var en stund där jag trodde att hon hade givit upp och lämnat oss.

Väl framme på Ultuna fick vi komma in direkt. Där satte de dropp och tog in henne för observation. Man visste inte nu alls hur det skulle gå. Hur pass allvarliga skadorna i henne var. De var tvungna att vänta tills hennes tillstånd var stabilt innan de kunde göra vidare undersökningar. Vid 20 tiden på kvällen hade vi telefonkontakt med Ultuna som sa att hon blivit bättre och att läget nu var stabilt. Hon var nu röntgad och man kunde inte se några frakturer eller inreblödningar. Det kändes skönt.

Hemma hade mamma och jag böjat plantera en häck på framsidan av huset för att ha något att göra medan vi väntade på nästa telefontid. Timmarna där emellan kändes oändliga. Jag minns att det var svårt att göra något över huvudtaget under de här dagarna.

Fem dagar efter olyckan fick vi komma och hämta våran Tippa. Vi möttes av en glad hund som kom springandes på tre ben i korridoren med sköterskan i kopplet. Väl hemma väntade en jobbig tid för våran Tippa. Hon fick inte springa lös alls. Bara gå korta promenader i koppel. Detta var något hon inte tyckte om. Mer nöjd var hon när vi kunde börja gå upp i skogen och promenera. Ofta fick vi stanna och vila för att hon inte orkade gå. Då satt vi där i skogen en stund och bara hade det bra tillsammans. Dessa stunder har jag kvar. Hur vi bara satt och njöt av varandras sällskap. Då trodde vi att allt skulle bli bra igen. Då var det du och jag mot världen min vän. MIn älskade Jippie. Aldrig trodde jag väl att en hund kunde betyda så mycket som du gör för mig.  

Fortsättning kommer.