Torsdagstankar

  


Hej kära vänner!

Jag tänker varje dag att jag skall skriva ett par rader och nu fick jag lite tid över innan jag skall fara till jobbet. Idag är det Torsdag näst sista dagen på min arbetsvecka. Förkylningen har börjat ta ett allt hårdare grepp om mig. Idag önskar jag att det vore helg så att jag kunnat ligga kvar i sängen och krya på mig. Nu är det bara två dagar kvar sen är det helg. I helgen har vi inget inplanerat så vi blir nog hemma och tar det lugnt.

Annars är livet ganska bra just nu. Ljust kommer tillbaka och all grönska börjar slå ut. Just nu njuter jag så mycket av livet att jag inte orkar orora mig lika mycket om jobb och den kommande flytten. Det löser sig alltid!

För att späpå sommar känslorna lite extra så lägger jag upp två bilder från i helgen när vi var till gräsö.

Hoppas ni får en trevlig Torsdag!

Annandag Påsk

  

Sista lediga dagen i påskhelgen har precis börjat. Solen stiger på himlen och lovar oss ännu en varm skön dag. Nu sitter jag på trappern och dricker mitt morgon te. IÄnnu har inte människorna vaknat här, det är helt tyst på gatan. I mina öron hör Lene Marlins ljuva stämma. Näzzla ligger här bredvid mig. Hon ser ut att njuta av livet. det hoppas jag att hon gör.  

Om en stund kommer Henrik, Maria och Doris. Jag har inte sett Doris sen i vintras så det skall bli kul. Fina fina doris. Jag skall försöka ta lite bilder på henne sen när vi trimmat klart.

Lyckar är att...

  

...får borra ner fötterna i den solvärmda sanden, höra vågorna från en båt skvalpa mot klipporna, höra skrina från måsarna i skyn och känna lukten av tång.  Allt detta upplevde jag idag tillsammans med mitt hjärta <3 

Mitt hundliv - en följetång del I

Vill du se bilderna i större format så klicka på dem.

Mitt "hundliv" började 1992 när mina föräldrar hämtade hem Lotta, en Berner sennen valp. Lotta var enbart en familjehund, men en mycket god sådan. En sån klok hund! Lotta skulle ha fyll 7år den sommaren hon fick somna in då hon blev dålig och det visade sig vara levern som var slut. Lotta fick en kull hos oss. Molle föddes i den kullen.
Lotta -> 

Molle var en speciell hund. Hela hans liv var han speciell. Molle föddes med kejsarsnitt. Alla de andra valparna föddes naturligt men molle låg långt upp i livmodern som börjat dra ihop sig. Allt gick bra under snittet och både Lotta och Molle hämtade sig. Dock så fick Molle en infektion i navelsträngen och fick gå på lite antibiotika innan han blev bra. Molle flyttade till en familj i Marma men kom tillbaka till oss som 1 åring. Skall man beskriva honom så var han ungefär som tiger i nalle puh, godhjärtad men klumpig. en mycket snäll hund.  Jag och Molle var ute på många äventyr tillsammans. Han lärde sig dra en skrinda som vi ofta var ute med. När molle var 6 år upptäckte vi att han var allerigsk emot många olika faktorer och han fick efter en tid med behandlingar och dieter somna in.

Molle ->

Efter molle var vi utan hund under två år. Dessa två år var fulla av tjat från min sida, jag ville ha en hund. Nu hade jag fastnat för Jack russel och nu var det en sån jag ville ha.

2005 fick jag min vilja igenom och Lilla Molly kom in i mitt liv. En liten blandras tik på 3 år som jag hade på foder. Mamman i hennes familj hade träffat en ny man som var allergisk mot pälsdjur. Här startade mitt intresse för agility. Vi tränade mest på skoj, det var inte så allvarligt. Vi tävlade ett par gånger och det gick så där. När jag haft henne i 10 månader ville hennes famlij ha tillbaka henne. 
Molly ->       Fiffi ->    Extra ->

Under tiden vi hade Molly fanns även en tax i familjen och familjen skaffade även en tax valp, Extra. Extra var en go liten krabat som skulle användas till jakt var tanken. Extra kräktes mycket i samband med utfodring. Ibörjan trodde vi bara att hon åt för fort. Vi provade med att strö ut maten på en plåt för att det skulle ta länge tid att få i sig maten, men det hjälpte inte. Vi provade att handmata henne och det fungerade inte heller. Tillslut tog vi henne till veterinären som undersökte henne och kom fram till att hon hade en missbildning på matstrupen som gjorde att den blev en förslappning på matrupen där mycket av maten fastnade som hon sen räktes upp. Detta skulle inte gå att åtgärda och lilla extra fick somna in endast fem månader gammal.

Ett par månader efter extras död var det dags för Molly att flytta hem igen och jag skulle se mig om efter en ny hund.  Jag hade alltid velat ha en svart/vit springer spaniel. Viljan av att ha en springer spaniel gjorde att jag kollade på rasklubbens hemsida och där hittade jag Jippie.

Fortsättning följer...

"Förr eller senare får man betala i kassan"

För ett tag sedan var det en arbetskompis till mig som sa vid något tillfälle "förr eller senare får man betala i kassan", jag tänkte inte så mycket mer på det men så igår slog det mig.

Anledningen till att det slog mig var att min tidigare chef kom förbi på jobbet och skulle köpa mat åt sin katt. När hon såg mig såg hejade hon och vi småpratade lite. Hon berättade att hon bytt jobb och att "hon blivit människa igen" som hon uttryckte det. Efter en stund säger hon något oväntat, "jag ber om ursäkt för hur jag behandlade dig när vi jobbade tillsammans. Jag har tänkt mycket på dig, att det var fel." Ja sa jag, det var fel men nu är det över. Jag tycker att det är bra att man ber om ursäkt när man gör någonting fel.

Ja förr eller senare får man batala i kassan.

Att ta ansvar för sina handlingar

Det är väldigt lätt att lämna över ansvaret för saker och handlingar på andra. Det är alltid lättare att lägga ansvaret på någon annan. Jag har gjort det många gånger, tyvärr.

Jag vill kunna vara stolt över mitt liv och mina val och den enda som kan förändra mig är jag själv. Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag inser att varken jag eller någon annan mår bra i längden av vissa beteenden som jag har, så nu har jag bestämt mig för att ta ansvar och förändra mig till det bättre. Det kommer ta tid och antagligen kommer det bli jobbigt men i längden är det helt klart värt det.

Jag har bestämt mig och det här är min väg att gå.

Uppdatering

Hej kära vänner!

Undersökningen gick bra. Mycket obehaglig men gick bra! De hittade ett bråck på magmunnen som antagligen påverkar min magkatarr en hel del. Men nu tar vi nya tag och ser frammåt!

Imorgon skall jag och Näzzla åka till Fjällnora på Funktionsbeskrivning som hennes uppfödare annordnat. Det skall bli jätte spännande! Håller sig regnet borta så kan det nog bli lite bilder oxå, vi får se!

Hoppas ni haft en jätte trevlig fredagkväll!

Kram på er!

Oro i kroppen

Hej mina vänner!

Hoppas allt är bra med er och era nära. Här hos oss har lungnet och stillheten infunnit sig efter en lite kortare arbetsvecka. Nu sitter jag här i köket framför kaminen och bara njuter av att vara ledig. Snart kommer jag väl gå i säng antar jag om jag känner mig själv rätt!

Imorgon är dagen med stort D. Ända sen jag fick den här tiden på sjukhuset har jag varit nervös men alrig så mycket som idag. Imorgon skall vi in till Uppsala för att jag skall genomföra en Gastroskopi. Kanske kommer vi nu finna grunderna till min magkatarr. Vi håller tummarna för att de hittar något.

Nej nu måste jag försöka lägga tankarna på morgondagens besök åt sidan för en stund.

Hoppas ni haft en trevlig torsdag!

Kram!

Att vara rädd för att dö

Ofta tänker jag att jag skall skriva ett par rader här och oftast slår det mig att jag inte vet vad jag skall skriva. Det finns så mycket som jag skulle kunna berätta för er, jag vet bara inte hur.

Nu har det gått en månad sedan olyckan. En månad som varit mycket lång. Jag har funderat en massa den senaste tiden på livet och vad som är värt något här på jorden. Jag har aldrig sett mig som någon som är  rädd för att dö men den kvällen upptäckte jag att jag visst var det. Jag blev skräckslagen när jag insåg att jag inte kunde väja för den andra bilen. När jag låg där på vägen och såg upp mot den stjärnklara himelen medans ambulanspersonalen spände fast mig på båren så slog det mig att det inte alls behövt gå så bra. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att något sånt här kunnat hända. Jag kan erkänna att jag har blivit mycket försiktigare i trafiken. Jag är jätte rädd att det skall hända igen.

Det som har varit värst för mig är att jag kan inte påverka att det inte händer igen. Jag vill tro gott om folk men visst finns det galningar ute på vägarna som man kan råka ut för.

Jag tror att det kommer ta ett tag innan det här lägger sig, både mentalt och fysiskt. Smärtan i nacke och rygg är en ständig påminnelse om vad som hänt under alla dygnets timmar.

Hoppas att du som läser detta har det bra i alla fall! Jag vill önska er en trevlig tisdag!
RSS 2.0