Ofta tänker jag att jag skall skriva ett par rader här och oftast slår det mig att jag inte vet vad jag skall skriva. Det finns så mycket som jag skulle kunna berätta för er, jag vet bara inte hur.

Nu har det gått en månad sedan olyckan. En månad som varit mycket lång. Jag har funderat en massa den senaste tiden på livet och vad som är värt något här på jorden. Jag har aldrig sett mig som någon som är  rädd för att dö men den kvällen upptäckte jag att jag visst var det. Jag blev skräckslagen när jag insåg att jag inte kunde väja för den andra bilen. När jag låg där på vägen och såg upp mot den stjärnklara himelen medans ambulanspersonalen spände fast mig på båren så slog det mig att det inte alls behövt gå så bra. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att något sånt här kunnat hända. Jag kan erkänna att jag har blivit mycket försiktigare i trafiken. Jag är jätte rädd att det skall hända igen.

Det som har varit värst för mig är att jag kan inte påverka att det inte händer igen. Jag vill tro gott om folk men visst finns det galningar ute på vägarna som man kan råka ut för.

Jag tror att det kommer ta ett tag innan det här lägger sig, både mentalt och fysiskt. Smärtan i nacke och rygg är en ständig påminnelse om vad som hänt under alla dygnets timmar.

Hoppas att du som läser detta har det bra i alla fall! Jag vill önska er en trevlig tisdag!