Funderingar

Just  nu är det många tankar som surrar i mitt huvud.

För ett tag sedan så slog det mig att jag antagaligen inte kommer tävla med hundar resten av mitt liv. Att detta är en period i livet precis som mycket annat, som en dag kommer gå över och något nytt ta vid. När den här tanken slog mig trodde jag att det rörde sig om typ 10 år fram i tiden. Men de senaste dagarna har jag börjat undra om jag inte redan är där, i slutet av min tävlingskariär? Jag tror att den stora drömmen om tävlingsbanorna gick upp i rök i samma stund som Jippies hjärta slutade slå. Lite viltspår och jaktpov och utställning kommer vi nog hålla på med men jag tror dessvärre att vi kör övrig träning på "hobbynivå". Jag tror att det räcker så för stunden. Det känns jätte tråkigt att behöva lägga saker och ting på hyllan men det är så mycket just nu.

Jag tycker fortfarande att det är kul att träna hund, men inte lika kul som jag tyckte förr. Jag känner inte den glöden och glädjen som jag gjorde förr. Kanske är dettas något övergående?

Det kommer att ta månader innan jag kommer bli helt bra i kroppen efter olyckan. I skallen kommer jag dessvärre aldrig bli helt återställd. Jag önskar så mycket att de psykiska skadan som uppstod hade varit ett sår eller en fraktur som kunnat läka och bli helt bra igen. Vetskapen om att jag inte kan påverka så att detta inte skall behöva hända igen är fuktansvärd. Det tar så mycket mer på skallen än vad man kan tro.

Just nu försöker jag fockusera på att bara vara och göra saker som jag mår bra av. Kanke det kan få mig att hitta tillbaka till motivationen och glöden igen. Vi får se. Det känns lite som om det kvittar faktist.




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0