Jag är ändå bara människa

I vanliga fall brukar jag tänka att det jag skriver skall vara kul och spännande att läsa. Det finns så mycket elände i vår värld så jag vill gärna att just den här bloggen skall läsaren kunna skymta lite ljus. Nu kanske jag inte lyckas jämt men jag försöker. Men idag orkar jag inte.

Jag är så trött på att må så här. Jag har försökt bortse från det som hänt och lura mig själv att jag "mår bra nu" eller "jag har bara lite ont i nacken men det går över sinnom tid". När folk frågar hur jag mår så svarar jag med ett leende "det är mycket bättre, jag är nästan bra" samtidigt så tänker jag att om jag klara av att sägade utan att gråt för att det gör så ont då måste det ju vara sant eller hur? Men jag ser ju varenda gång att de inte tror mig. Jag vet att det pratas om mig när jag inte är med. Jag vill inte vara den som alla tycker synd om.

Jag är så fruktansvärt ledsen över att det hände. Jag vet att det inte är mitt fel men ändå så känner jag en stor skuld och ledsamhet innom mig. När jag är ensam så gråter jag och undrar när det skall ta slut. Hur länge skall detta på gå? Jag är rädd att jag skall glömma viktiga detaljer som polisen kan behöva. Jag är rädd för att smärtan aldrig kommer gå över. Att jag aldrig kommer bli bättre än så här.

Alla menade blickar, deras sneda leenden när de ser på mig och tänker att det inte alls är bra. Jag vill klara mig själv igen. Jag vill så gärna tillbaka till kliniken och ha vardag igen. Att gå här hemma gör mig tokig.

Idag hände det något innom mig. Jag fick ett telefonsamtal när jag var på väg från affären med lite baktillbehör inför kalaset på lördag. Personen i andra änden ville mycket väl och frågade om jag ville ha någon hjälp inför lördagen. Jag avböjde förslaget vänligt men bestämt. När jag kom hem ringde jag till Johan då han ringt tidigare när jag stod i kassan. Älskade älskade Johan. Vi pratar om diverse förberedelser och så säger han " du behöver inte vara ledsen gumman, vi fixar det här". Då brast det för mig och jag bara gråter. All luft gick ur mig i samma sekund och nu har jag mindre energi än en toarulle. 
Jag har försökt sova ett par timmar men det går inte. Kroppen är helt slut men huvudet är lika fullt av energi som om jag precis börjat dagen med en skön skogspromenad. 

Nu hoppa sjag att jag får till lite bullar i alla fall. I värsta fall får vi väl köpa allt fikabröd. Det är absolut inte jag. Jag brukar göra tårtorna själv och baka bullar och ett par sorters kakor. Men så blir det nog inte den här gången.



Kommentarer
Thezzan

Kram på dig tjejen, kämpa på! Hoppas du får en bra födelsedag och helg trots eländet. Förstår att det är jobbigt att bara gå hemma, kan ju göra vem som helst knasig. Kommer kanske över och snor lite kaffe nåndag om det är okey =)

2011-03-18 @ 14:26:18
URL: http://thezzaa.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0