Hej på er.

Ibland och oftast när man minst anar det är det nära att mista livshanken. Under ett par ögonblick i mitt hittils 21 åriga liv har jag varit med om detta. Senast igår kväll. Jag var på väg hem från jobbet när det som inte får ske skedde. Anledningen till att jag berättar detta för er är för att jag behöver få ur mig det. Jag hoppas och vill tro att när jag gjort det så kommer både chocken och skräcken för vad som kunde ha hänt släppa. Jag håller både tummar och tår.

Igår när jag var på väg hem hände en olycka. Eftersom det var mycket halt valde jag att ta det säkra före det osäkra och köra sakta hemmåt. Det spelade ingen roll att det tog tid, det viktigaste var att jag skulle komma hem helskinnad. Jag tittade på klockan stax efter 19 och tänkte att snart skulle jag vara hemma. Gud så skönt det skulle bli att komma hem. När jag svängde av vägen mot Hedesunda mot Söderfors tänkte jag "hoppas att solen inte gått ner helt när jag kommer fram till broarna, det är ju så fint där när solen går ned". När jag kom fram till den första bron var det bäcksvart så jag fick inte se någon solnedgång igår. Jag noterade när jag körde ut på den första bron att det va stjärnklart ikväll. När det är stjärnklart betyder det att det är kallt. Kallt men vackert. Och vad gjorde det om det var kallt? Jag satt ju i en varm bil och skulle snart vara hemma i stugan framför kaminen. Trodde jag. Det skulle dröja betydligt längre än jag tänkt mig att komma hem och känna stugvärmen.

Tillbaka till igår kväll. I slutet på den första av tre broar ser jag att en bil i motsatt riktning blir synlig på krönet en liten bit fram. Jag lägger mig lite mer till höger för att det skall finnas mer utrymme att mötas på. Strax där efter ser jag ett par till lysen som dessutom befinner sig i mitt körfält. Shit! nu är det bara fråga om meter innan kollisionen är ett faktum. Jag hann bara tänka att det här kommer inte gå vägen. När bilen jag mötte passerat rattade jag till vänster för att undvika en frontal krock samtidigt som jag bromsade som en tok. Jag vet inte hur det gick till men den andra bilen (den som var i fel körfält) hamnade som på tvären och krocken tog i hans höger bak. "hörnet" eller vad jag skall säga blev som intrykt och rutan på bakluckan tror jag gick i bitar.

Smällen träffade min bil på passagerar sidan på huven. "Högra" hörnet på huven var intryckt. Jag fick stopp på bilen när jag fortfarande va kvar på vägbanan. Dock i fel körfält men jag lyckades flytta bilen över till rätt sida för att sedan parker där. Varningsblikersen slogs på. Jag var tvungen att ta mig ur och se hur det gick med de andra. Jag klev ur bilen och såg ett par människor komma emot mig. "hur gick det?" och "hur mår du?" kom det ur allas munnar. Någon hade ringt 112 och talat om att det hänt en olycka. Alla verkade oskadda utom jag. Personen som ringde 112 hade nog inte uppfattat att jag inte mådde så bra så den hade sagt att alla mådde bra och då tyckte inte larmtjänst att det var något att skicka ut varken polis eller ambulans. Jag sa att vi måste får ut en polis åtminstånne för försäkringarnas skull. Någon gav mig en telefon och bad mig ringa. Någonstans här jag har lyckets klä på mig lite kläder som låg i bilen. Blan de första tankarna som dök upp i mitt huvud var att jag måste klä på mig, annars kan man bli kraftigt nedkyld när man är i chock. Jag kände att chocken tog allt djupare tag om mig och det var nog ett klokt beslut att klä på sig.

Jag ringde sosalarm och sa att de måste skicka ut en polisbil och en ambulans för jag hade ont i huvud, nacke och rygg. Jag fick vara bra bestämd innan hon på larmtjänst gav med sig. Hon ville inte tro mig. Först när jag sa att jag hade nackproblem sedan tidigare beslöt hon sig att skicka en bil.  Det tog på krafterna att behöva vara så bestämd mot henne och jag kände att orken började rinna ur mig.Tjejen på SOSalarm sa att jag fick inte sätta mig i någon bil. Inte på några villkor alls. Jag ställde mig bakom bilen och försökte hålla mig lugn och tänka klart. 

Bilen jag mötte hade klarat sig utan skador och ville åka vidare. De skev upp telefonnummer och namn på en lapp åt mig och gav mig innan de for. Lappen fick sedan polisen som ville ha kontakt med eventuella vittnen.  Kvar på platsen var jag och de två killarna som satt i den andra bilen.

Jag visste att jag måste ringa Johan och berätta. Jag ringde till honom och när jag hörde hans röst så kom tårarna.
Jag tänkte att nu skrämmer jag väl honnom men jag tänkte att det är bättre att jag ringer än att ambulanspersonalen gör det. Till slut fick jag fram orden och berättade att jag varit med om en olycka men att han inte behöve komma. Det sista lyssnade han inte på vilket jag är glad över. Johan kom före ambulansen. Vi gick fram och tittade på min bil och konstaterade att åtminstånde kylaren var veck på insidan. Antagligen det mesta på höger sida av huven.

Ambulansen och polisen kom. Jag pratade lite kort med polisen och redogjorde för händelseförloppet. Sedan tog ambulanspersonalen av mig jackan och en av tröjorna. På med halskrage och fixerade mig på en bår. In i ambulansen dä blodtryck togs, samt syrgas sattes. En timme senare var vi på akuten på akis. Där dök det upp människor från höger och vänster och presenterade sig. Någon tog blodtryck, en annan satte kanyl och en tredje klippte upp mina tröjor. Filat bars fram, under fyra filtar låg jag och huttrade.  Efter en stunds undersökning var det bara att vänta.När undersökningen var klar frågade en sköterska doktorn om de skulle röntga eller ej. Doktorn tyckte inte att det behövdes men nrä de försökte sätt mig upp och märkte hur fruktansvärt ont det gjorde beslut de sig för att röntga ändå. Efter en stunds väntande kom en sköterska och frågade om jag ville att Mamma och Johan skulle få komma in. De visade in dem och gissa om jag var glad att se dem. Vi pratade en kort stund innan det kommer en annan sköterska och sa att vi skulle upp på röntgen.

På röntgen kunde man inte se några sklettförändringar. Så det var ju skönt. Detta betydde dock inte att jag var oskadd. Mjukdelarna har tagit stryk och det känns kan jag säga. Även om jag mår mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra så mår jag långt ifrån bra. Efter röntgen skulle jag äntligen få gå och kissa. Jag hade nu legat ned i närmare 4 timmar och var skapligt yrslig när jag satte mig upp med stöd av sköterskan. Efter en liten stund rätta det till sig och jag kunde gå till toaletten med stöd av johan. Gud va kissnödig jag var. Jag tänkte innan jag åkte från jobbet "jag kan kissa när jag kommer hem", jag ville ju så gärna hem. Efter toapromisen på sjukhuset fick jag åka hem. Johan gick efter bilen och jag och mamma väntade i tamburen i värmen. Vägen hem kändes bra. Det var jätte skönt att lägga sig i sin egen mjuka säng efter att ha legat på den där hårda båren i ambulansen.

Men tänk bara vad om kunde ha hänt! Bara hundra meter bakom mig var älven. Jisses.

Detta var den enda dagen som jag lämnade Näzzla hemma. Tur i oturen må jag säga.

Det är många tror i den här texten för att när jag klev ut bilen var jag ganska omskakad och chocken kom fort och grep tag i mig. Jag tror dock inte chocken har släppt än riktigt. Jag gråter så fort jag tänker på det, varje gång någon ringer och fråga hur jag mår eller bara vill höra förloppet.

Livet är mycket skört och det gäller att vara rädd om varandra. När jag låg där på båren på marken på vägen och tittade upp mot den stjärnklara himmelen,  innan jag fick komma in i ambulansen så slogs jag av hur vad som verkligen hade hänt. och rädslan grep tag i mig. Rädslan om att mista allt. Det belv så tydligt.

Innan Johan och mamma kom in på akuten på akis frågade jag gång på gång efter om Johan kommit. Jag var så rädd för att något skulle hända honom på vägen in till Uppsala.

Dagen idag har ägnats åt att vila så mycket som möjligt. Jag har fixat allt med alla försäkringar på både mig och bilen. Sen ha jag ju pratat en del i telefon med folk som hört om olyckan.Lille bror kom över för att se hur det var med syrran ocå. Gullig lillebror man har!

Tack alla ni som ägnat mig en tanke det senaste dygnet, ringt, skickat meddelande eller på annant sätt visat omtanke. Det värmer!

Jag körde mycket försiktigt när detta hände och ändå gick det inte att undvika. Har man otur så har man.

Kram på er där ute!

Näzzla i ett nötskal. Skönast är det under/bakom gardinerna.

God morgon kära läsare!

Har ni sovit gott? Ja det hoppas jag ialla fall. Jag hinner inte skriva så långt till er nu men kanske ikväll?
Snart bär det av till jobbet. En ny dag med nya (och gammla) patienter och fall. Spännande!

Idag är det första mars. Tänk så fort det går! Två månader av 2011 är redan avverkade. Jag tycker tiden bara swichar förbi nu mera. När det kom till första mars när jag var liten då höll jag på att spricka av förväntan inför min födelsedag som är om 17 dagar. Nu känner jag att jag inte hinner med, dagarna går så fort. Haha, håller man på att bli gammal? ;)

Hoppas ni får en trevlig tisdag!
Kram på er!

Min nya bibel!


Näzzlas individtest

God morgon på er!

Här sitter jag och dricker mitt morgon te innan det är dags att ge sig av. Igår flög lite lydnadsinspiration i mig och jag rotade fram "Med sikte på 10:an". När jag gjorde det kom jag på att jag köpte ju faktiskt en övningsbok som hörde till förra vintern. Igår öppnade jag den och började göra "individtestet" på Näzzla. Jag tror att den här övningsboken är väldigt bra. Den delar upp alla moment i småbitar villket gör att det blir svårare att ha brått fram än när man tränar "fritt". Jag har så dåligt med tålamod när det gäller att lära in så jag går gärna lite för snabbt tillväga. Men nu har jag bestämt mig, vi skall ta allt i den ordning det kommer jag och Näzzla. Vi kommer nog inte vara startklara i år men kanske till nästa sommar?

Jaja hur som helst vill jag önska er en trevlig dag och jag hoppas ni får en bra vecka!

...källsortera! Jag tycker att det är varje medmänniskas skyldighet att sortera sina sopor så att man kan ta vara på dessa och återvinna det som går. Naturligtvis finns det en del sopor som inte går att käöösortera men ja tycker att man skall göra så mycket man kan. I sommar kommer vi förhoppningsvis köpa oss en varmkompost och därmed kommer vi sluta slänga matrester i de vanliga soporna. Då kommer vi i framtiden kunna njuta av egen jord i vår trädgård. Jag påstår inte att denna jord kommer vara ekologisk eller dyligt. Jag kommer inte bespruta i vår trädgård men vi bor i ett villaområde och avgaser och andra utsläpp från företagen här förekommer dock. Men det är en början i alla fall.

När jag var barn kunde jag inte äta röda frukter/grönsaker eller citrusfrukter som ar köpta i affär. Åt jag frukt eller grönt som köpts i affär fick jag prolem med eksem över hela kroppen. Var de där emot egenhändigt odlade eller KRAV-odlade så gick det hur bra som helst. Jag tror att det var besprutningsmedlen som jag reagerade på.

I sommar planerar jag att odla tomater här hemma. Det är ju så gott när de fått mogna i solen i lugntakt. Åh vad jag längtar!

Oj vilket I-landsproblem tänker du nu. Det kan väl inte vara så farligt att en liten klicker är försvunnen. Men ack där gick du bet. Är man en hundnörd som mig så blir det som en lite spärr i hela ens vardag om en sådan liten detalj saknas. Men idag skall vi åtgärda problemet och ge oss ut för att inföskaffa en ny klicker. Uppdatering kommer!
Over and out!

Ja nu har ännu en dröm gått i kras. Jag fick precis reda på att en kullsyster till Tippa har fått diagnosen PRA. Jenny som systern heter är nu mera tagen ur avel och hennes avkommor är belagda med avelsförbud. Jag har valt att inte avla på mina valpar efter Jippie för att inte sprida denna gen vidare.

Fan va ledsen jag är. Jag ville så gärna låta min Tippa gå vidare och veta att hon alltid finns hos oss genom sina avkommor. Fan, fan, fan! Allt tappade just sin mening.

Nu har det varit ett par dagar då jag inte har hunnit öppna datorn ens. Men nu är vi hemma igen och tiden finns igen.

I fredags var jag på ett dagis och jobbade. Jag fick vara på småbarnsavdelningen så det blev mycket mys och gos men även en hel del blöjbyten. Det sista är ju inte något som berör mig särskilt illa, större blöjer med större lass i har man ju bytt. När jag kom hem på kvällen var jag bra slut kan jag säga. Men det vara bara att ladda om baterierna och swifta om för att fara vidare mot Tierp där vi skulle på middag. Jätte trevligt var det med massor av trevliga människor. Vi for ganska tidigt dock då jag var super trött. Vi kom hem vid halv tio och sen sov jag.

Lördagen började halv åtta på morgonen. Promenad med vovven lite frukost och annat pyssel här hemma. Vid lunch packade jag åt mig och Näzzla. Vi skulle sova hos min mamma tills idag. På kvällen beställde jag och Johan pizza till oss och mina småsyskon. Resten av kvällen tillbringades i tvsoffan framför Melodifestivalen. När det var slut somnade jag och barnen gott.

Idag har jag och Näzzla åkt lite skidor i det fina vädret. Efter det har Johan och jag varit på Lunch hos Johans morfar och hans sambo Gudrun. Där fick vi god mat och hade det jätte trevligt. Det är alldeles för sällan vi träffar dessa människor.
Nu är vi hemma och slappar. Jag har tvättat en maskin och slängt igång diskmaskin men nu tänker jag ta kväller. En promenad med vovven skall nog gå bra.

Hoppas eran helg varit bra!

Hachiko med husse Parker Wilson

Visst är det otroligt hur starka dessa osynliga band mellan människa och djur är. Jag tror att ingen människa lämnas oberörd när den träffar ett djur. Oavsett om man vill det eller inte.

Detta band eller vad man nu skall kalla det såg jag en glimt av igår. När jag åker buss med hundarna eller på något annat sätt är ute bland folk med hund märker jag ofta hur människor som aldrig skulle komma fram och prata med mig om jag inte haft hund med mig gör det. Dessa människor är nog människor som har svårt att prata spontant eller har någon annan form av socialt hinder som gör att det blir så svårt att ta kontakt med en annan människa. Har personen då en hund med sig då är det genast mycket lättare att prata med människan eftersom man kan prata om huden.

Igår åkte jag buss med Näzzla och på bussen satt det en man som jag vet har problem med alkoholproblem. Jag ser honom ofta när jag åker buss och han ser ofta ledsen och väldigt sargad ut. Men igår när han såg Näzzla log han och jag såg ett ljus i hans ögon som jag aldrig sett förut. Han sa några vänliga ord till henne innan han gick av bussen med ett leende på läpparna. Gissa om jag som medmänniska blev varm i hjärtat?

Idag har jag sett filmen Hachiko. Filmen handlar om en man som spelas utav Richard Gere och en Akita (Hachiko) som han hittar på tågstationen när den bara är en liten valp. Inga ser ut att leta efter hunden så han tar med den hem. Hans fru blir helt till sig och säger att de måste göra sig av med den. Så Richard sätter upp lappar om en upphittad hund. Filmen är baserad på en sann historia. En helt underbar film! Rekomenderas starkt.

Måndag morgon är här och vecka 5 har precis startat. Ny vecka nya tag. Jag hoppas att denna vecka skall det lossna på flera fronter, det skulle vara skönt. Det kommer väl sinnom tid.

Helgen har varit lugn. Lördags kvällen var super tråkig när Johan var i Västerås hela dagen. På dagen var Tessan hit och vi gick en promis med hundarna. Vi gick ner till älven och gick längs me den men även en lite sväng ut på isen innan vi fegisar gick in igen. Det är helt sjukt hur ovan man är att röra sig på isen. Det var jätte mycket folk ute på isen. En del pimplade medans andra var ute och åkte spark eller skoter. Verkligen en super härlig dag. Igår var vi hemma och tog det lugnt, jätte skönt!

Nej nu skall jag börja med Johans matlåda som han skall äta vid 9.

Hoppas ni får en trevlig Måndag!

Vackraste Celine förgyller mitt brödbak med sina underbara toner!

Japp här skall bakas bröd! För er som är bekanta med LCHF så vet ni att bröd inte ingår i dieten. Men nu har jag alltså hittat ett recept som jag smakade hos grannen i förra veckan. Inte jätte gott men helt klart en komplement till vanliga smörgåsar. Te och smörgås är ju bara för underbart.

MEN nu upptäcker jag att vi glömde köpa bakpulver igår när vi var och handlade. Jaja bra att traska iväg till affären då.

På återskrivande!

               

...vad tiden springer iväg när man har roligt! Nja så roligt har ja väl inte haft det men tiden verkar rinna iväg ialla fall. Livet går vidare oavsett om jag vill eller inte.

Dagarna fylls av tvätt, disk, hundpromenader, ved som bärs in och kvarvarande plugg från finland. När kvällen kommer är jag trött och somnar gott.

Imorgon åker jag och Näzzelpäzzel till Ljusdal där vi skall tillbringa helgen med Virre och Arrac hos Gunnel. Jag längtar! Det är snart ett år sedan jag var där sist. Bilden ovan är från de besöket.

Vi hörs!

Idag skiner solen hos oss och det är lagomt kallt ute. Jätte jätte skönt ute idag. Jag och hundarna gick en sväng ner till älven imorse. Där nere var det alldeles tyst och stilla. Jätte skönt! Jag älskar att vara ute i naturen tillsammans med hundarna och bara vara. Inget som stör. Bara vi tillsammans.

Nu håller jag på att packa lite. Jag och hundarna skall sova hemma hos mamma i natt. Mysigt värre! Även om jag lever ett väldigt bra liv idag här i Söderfors med Johan så saknar jag ändå livet jag levde förr när jag bodde i Tierp. Jag kände mig så mycket friare när de var "lättare" att ta sig ut i naturen. Där fanns det öppna vyer att vistas i. Långa sträckor att gå utan att möta varken bilar eller människor. Här där vi bor idag, mitt i ett villaområde. Lite instängd känner jag mig nog. Flera fina stråk finns här också men man möter alltid någon. Man är sällan ensam. Jag längtar tills jag blir bilburen igen och kan ta mig ut i skogarna där jag hör hemma.

Hoppas ni får en bra Onsdag kära vänner!

Dagen idag har varit en ganska bra dag. Mamma och syster var här på besök. Vi fikade och gick på promenad tillsammans i det fina vädret. Men det saknas något i mitt liv, typ ett jobb. Jag blir galen av att vara hemma hela dagarna. Jag försöker få tiden att gå och göra viktiga saker men det känns ändå som att något saknas. Jga vill ut och träffa människor, tjäna pengar och göra nytta. 

Nu sitter jag här i soffan framför tv:n med två sovande hundar vid fötterna trötta efter den långa promenaden vi gick. Diskmaskinen går för fullt och det är varmt i huset. Ingen tvätt i tvättkorgen för att jag tvättar så frenetiskt att den ända doften jag känner är tvättmedel just nu. Ved finns det inne så det behöver inte hämtas. Så fruktansvärt understimulerad är jag. Jag hoppas det löser sig snart.

Hoppas ni har haft en bra dag

Idag får jag och tjejerna besök av min mamma och min lilla syster. Alltid lika roligt när de kommer! Andledningen till att de kommer förutom att hälsa på oss rent allmänt är att få se lillan. Våran fina Näzzla!

Nu piper tvätt maskinen så jag lär väl hänga den innan de kommer!
Vi hörs!

Jag blev så sugen på någonting gott i kväll. Något gott som gärna är enligt LCHF. Då kom jag att tänka på efterrätten som vi åt hemma hos Johans föräldrar för ett par dagar sedan. Den är väldigt enkel men också väldigt god.  

Det jag pratar om är alltså grädde blandat med hallon och blåbär. Jätte gott!