Frustration och ångest
Hej mina vänner!
Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva. Dagen idag har varit väldigt upp och ned. När jag for till jobbet gjorde jag det med en posetiv känsla innom mig. Solen sken och jag var ganska så posetiv. Men så kommer det över mig, all ångest och frustration. Precis som en våg sköljer in över en solig sandstrand så kommer ångesten och frustrationen över mig och blöter ned den sand som just var torr och jag gråter floder. Varför går inte allt detta elände över någon gång? en klok människa sa till mig att man måste tro att det är någon mening när sådan saker händer. Jag vill så gärna tro på hennes ord men jag ser lixom inte meningen.
Jag försöker hålla mig igång och göra saker jag tycker om för att inte deppa ihop men det börjar bli svårt. Jag försöker ta mig an små projekt. Idag har jag planterat ut våra pelagoner ihopp om att de skall trivas bättre ute. Tre av fyra pelagoner hade knoppar eller stod redan i blom. Jag triv ute i naturen och kommer skana våra trädgård när vi flyttar.
Jag finner nästan inte ord på hur jag mår. Jag har som tappat bort mig själv i detta stora stora hav av känslor. Någon gång trodde jag väl tårarna skulle ta slut men det verkar finnas mång många kvar.
Sinnomtid blir det nog bättre. Hoppas jag!
Bakslag
Näzzla vid havet
Hej kära vänner.
Nu har jag inte skrivit till er på ett tag. Just nu har jag fullt upp med att ta mig igenom dagen.
Förra helgen trodde jag att jag fått en dunder förkylning som även påverkade balansen då jag kände mig så illamående och yrslig. Jag har haft problem med illamående och yrsel sen biloyckan men bortförklarat det med trötthet och förlångt mellan måltiderna. Under veckan hade jag även tappat härseln på ena örat i omgångar. En av anledningarna för att jag sökte för detta var att jag vid ett par tillfällen föll baklänges rätt som det var bara, jätte läskigt!
Jag ringde till sjukhuset på måndag morgon men de hade inga tider alls så jag fick gott vänta. Tisdagmorgon ringer jag igen och blir då hänvisad till akutmottagningen. Så jag åker dit och sätter mig för att vänta på min tur. Efter en timmes väntan (gick ju super fort!) så får jag komma in. Väl inne tog sköterskan blodtryck och puls som var helt normal. Efter en stund kom doktorn in. Det var samma doktor som sjukskrev mig efter bilolyckan. Hon var mycket bekymrad över att jag inte mådde så bra. Hon sa även att jag fortfarande bara kan vidra huvudet 45 grader åt vardera hållet, alltså precis samma grad antal som en vecka efter bilolyckan.
Det gick ganska fort att utesluta virus på balansnerven. Antagligen har det blivit något tokigt i nacken/balansorganet och därför har jag dessa problem. Doktorn sa att hörseln borde kunna komma tillbaka helt. Där emot kunde hon inte lämna några som helst grantier för yrseln och illamåendet. Det skulle jag räkna med att leva med. Och varför det blivit så mycket värre kunde hon inte heller svara på.
Tillslut övertalade hon mig att sjukskriva mig till 50% månaden ut.
Dagen efter var jag till sjukgymnasten. En jätte duktig tjej som jag tror att jag kommer får bra hjälp av. Hon sa att i nu läget behandlar vi inte detta det är ännu för akut. Kroppen har inte återhämtat sig tillräckligt för att kunna börja träna. Detta förstod jag när hon bad mig lägga mig på britsen med huvudet utanför. Hon höll händerna under mitt huvud som stöd. Så fort hon lättade lite på det stödet så tappade jag huvudet direkt. Ingen styrka där inte.
Just nu är det ganska jobbigt. Jag orkar inte mer nu. Det känns så fruktansvärt fel att det blivit så här. Jag fick betala priset för att någon annan inte såg sig för. Jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Han fick lite böter och jag fick en trasig nacke. Tänk om jag bara gick och kissade innan jag for hem som jag tänkte eller om jag bara tagit den andra vägen hem då hade det här aldrig hänt. Jag kommer aldrig glömma den stjärnaklara himmelen som jag så intensivt fokuserade på för komma igenom smärtan och kunna prata med ambulanspersonal och polis.
Jag vill bara gråta. Ångesten är total. Hur fan klara man något sånt här? Jga försöker frödriva demonerna med små doser av livskvalité i den mån jag orkar.
Mardröm
Jag drömde att jag blivit gravid av misstagoch att det var för sent för att göra abort. Båda våra familjer blev jätte besvikna när de fick höra om detta. Jag var så förtvivlad över att det blivit så här. Inte blev det bättre av att jag hade jätte svårt att komma fram med min stora mage. Hela världen hade helt plötsligt blivit så trång!
Jag vet inte vart jag fick det här i från men obehagligt var det i alla fall.
Ha en trevlig söndag.
Torsdagstankar
Hej kära vänner!
Jag tänker varje dag att jag skall skriva ett par rader och nu fick jag lite tid över innan jag skall fara till jobbet. Idag är det Torsdag näst sista dagen på min arbetsvecka. Förkylningen har börjat ta ett allt hårdare grepp om mig. Idag önskar jag att det vore helg så att jag kunnat ligga kvar i sängen och krya på mig. Nu är det bara två dagar kvar sen är det helg. I helgen har vi inget inplanerat så vi blir nog hemma och tar det lugnt.
Annars är livet ganska bra just nu. Ljust kommer tillbaka och all grönska börjar slå ut. Just nu njuter jag så mycket av livet att jag inte orkar orora mig lika mycket om jobb och den kommande flytten. Det löser sig alltid!
För att späpå sommar känslorna lite extra så lägger jag upp två bilder från i helgen när vi var till gräsö.
Hoppas ni får en trevlig Torsdag!
Annandag Påsk
Sista lediga dagen i påskhelgen har precis börjat. Solen stiger på himlen och lovar oss ännu en varm skön dag. Nu sitter jag på trappern och dricker mitt morgon te. IÄnnu har inte människorna vaknat här, det är helt tyst på gatan. I mina öron hör Lene Marlins ljuva stämma. Näzzla ligger här bredvid mig. Hon ser ut att njuta av livet. det hoppas jag att hon gör.
Om en stund kommer Henrik, Maria och Doris. Jag har inte sett Doris sen i vintras så det skall bli kul. Fina fina doris. Jag skall försöka ta lite bilder på henne sen när vi trimmat klart.
Lyckar är att...
...får borra ner fötterna i den solvärmda sanden, höra vågorna från en båt skvalpa mot klipporna, höra skrina från måsarna i skyn och känna lukten av tång. Allt detta upplevde jag idag tillsammans med mitt hjärta <3
Mitt hundliv - en följetång del I
Vill du se bilderna i större format så klicka på dem.
Mitt "hundliv" började 1992 när mina föräldrar hämtade hem Lotta, en Berner sennen valp. Lotta var enbart en familjehund, men en mycket god sådan. En sån klok hund! Lotta skulle ha fyll 7år den sommaren hon fick somna in då hon blev dålig och det visade sig vara levern som var slut. Lotta fick en kull hos oss. Molle föddes i den kullen.
Lotta -> 
Molle var en speciell hund. Hela hans liv var han speciell. Molle föddes med kejsarsnitt. Alla de andra valparna föddes naturligt men molle låg långt upp i livmodern som börjat dra ihop sig. Allt gick bra under snittet och både Lotta och Molle hämtade sig. Dock så fick Molle en infektion i navelsträngen och fick gå på lite antibiotika innan han blev bra. Molle flyttade till en familj i Marma men kom tillbaka till oss som 1 åring. Skall man beskriva honom så var han ungefär som tiger i nalle puh, godhjärtad men klumpig. en mycket snäll hund. Jag och Molle var ute på många äventyr tillsammans. Han lärde sig dra en skrinda som vi ofta var ute med. När molle var 6 år upptäckte vi att han var allerigsk emot många olika faktorer och han fick efter en tid med behandlingar och dieter somna in.
Molle -> 
Efter molle var vi utan hund under två år. Dessa två år var fulla av tjat från min sida, jag ville ha en hund. Nu hade jag fastnat för Jack russel och nu var det en sån jag ville ha.
2005 fick jag min vilja igenom och Lilla Molly kom in i mitt liv. En liten blandras tik på 3 år som jag hade på foder. Mamman i hennes familj hade träffat en ny man som var allergisk mot pälsdjur. Här startade mitt intresse för agility. Vi tränade mest på skoj, det var inte så allvarligt. Vi tävlade ett par gånger och det gick så där. När jag haft henne i 10 månader ville hennes famlij ha tillbaka henne.
Molly -> 
Fiffi -> 
Extra -> 
Under tiden vi hade Molly fanns även en tax i familjen och familjen skaffade även en tax valp, Extra. Extra var en go liten krabat som skulle användas till jakt var tanken. Extra kräktes mycket i samband med utfodring. Ibörjan trodde vi bara att hon åt för fort. Vi provade med att strö ut maten på en plåt för att det skulle ta länge tid att få i sig maten, men det hjälpte inte. Vi provade att handmata henne och det fungerade inte heller. Tillslut tog vi henne till veterinären som undersökte henne och kom fram till att hon hade en missbildning på matstrupen som gjorde att den blev en förslappning på matrupen där mycket av maten fastnade som hon sen räktes upp. Detta skulle inte gå att åtgärda och lilla extra fick somna in endast fem månader gammal.
Ett par månader efter extras död var det dags för Molly att flytta hem igen och jag skulle se mig om efter en ny hund. Jag hade alltid velat ha en svart/vit springer spaniel. Viljan av att ha en springer spaniel gjorde att jag kollade på rasklubbens hemsida och där hittade jag Jippie.
Fortsättning följer...
"Förr eller senare får man betala i kassan"
Anledningen till att det slog mig var att min tidigare chef kom förbi på jobbet och skulle köpa mat åt sin katt. När hon såg mig såg hejade hon och vi småpratade lite. Hon berättade att hon bytt jobb och att "hon blivit människa igen" som hon uttryckte det. Efter en stund säger hon något oväntat, "jag ber om ursäkt för hur jag behandlade dig när vi jobbade tillsammans. Jag har tänkt mycket på dig, att det var fel." Ja sa jag, det var fel men nu är det över. Jag tycker att det är bra att man ber om ursäkt när man gör någonting fel.
Ja förr eller senare får man batala i kassan.
Att ta ansvar för sina handlingar
Det är väldigt lätt att lämna över ansvaret för saker och handlingar på andra. Det är alltid lättare att lägga ansvaret på någon annan. Jag har gjort det många gånger, tyvärr.
Jag vill kunna vara stolt över mitt liv och mina val och den enda som kan förändra mig är jag själv. Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag inser att varken jag eller någon annan mår bra i längden av vissa beteenden som jag har, så nu har jag bestämt mig för att ta ansvar och förändra mig till det bättre. Det kommer ta tid och antagligen kommer det bli jobbigt men i längden är det helt klart värt det.
Jag har bestämt mig och det här är min väg att gå.
Uppdatering
Undersökningen gick bra. Mycket obehaglig men gick bra! De hittade ett bråck på magmunnen som antagligen påverkar min magkatarr en hel del. Men nu tar vi nya tag och ser frammåt!
Imorgon skall jag och Näzzla åka till Fjällnora på Funktionsbeskrivning som hennes uppfödare annordnat. Det skall bli jätte spännande! Håller sig regnet borta så kan det nog bli lite bilder oxå, vi får se!
Hoppas ni haft en jätte trevlig fredagkväll!
Kram på er!
Oro i kroppen
Hoppas allt är bra med er och era nära. Här hos oss har lungnet och stillheten infunnit sig efter en lite kortare arbetsvecka. Nu sitter jag här i köket framför kaminen och bara njuter av att vara ledig. Snart kommer jag väl gå i säng antar jag om jag känner mig själv rätt!
Imorgon är dagen med stort D. Ända sen jag fick den här tiden på sjukhuset har jag varit nervös men alrig så mycket som idag. Imorgon skall vi in till Uppsala för att jag skall genomföra en Gastroskopi. Kanske kommer vi nu finna grunderna till min magkatarr. Vi håller tummarna för att de hittar något.
Nej nu måste jag försöka lägga tankarna på morgondagens besök åt sidan för en stund.
Hoppas ni haft en trevlig torsdag!
Kram!
Att vara rädd för att dö
Nu har det gått en månad sedan olyckan. En månad som varit mycket lång. Jag har funderat en massa den senaste tiden på livet och vad som är värt något här på jorden. Jag har aldrig sett mig som någon som är rädd för att dö men den kvällen upptäckte jag att jag visst var det. Jag blev skräckslagen när jag insåg att jag inte kunde väja för den andra bilen. När jag låg där på vägen och såg upp mot den stjärnklara himelen medans ambulanspersonalen spände fast mig på båren så slog det mig att det inte alls behövt gå så bra. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att något sånt här kunnat hända. Jag kan erkänna att jag har blivit mycket försiktigare i trafiken. Jag är jätte rädd att det skall hända igen.
Det som har varit värst för mig är att jag kan inte påverka att det inte händer igen. Jag vill tro gott om folk men visst finns det galningar ute på vägarna som man kan råka ut för.
Jag tror att det kommer ta ett tag innan det här lägger sig, både mentalt och fysiskt. Smärtan i nacke och rygg är en ständig påminnelse om vad som hänt under alla dygnets timmar.
Hoppas att du som läser detta har det bra i alla fall! Jag vill önska er en trevlig tisdag!
Funderingar
För ett tag sedan så slog det mig att jag antagaligen inte kommer tävla med hundar resten av mitt liv. Att detta är en period i livet precis som mycket annat, som en dag kommer gå över och något nytt ta vid. När den här tanken slog mig trodde jag att det rörde sig om typ 10 år fram i tiden. Men de senaste dagarna har jag börjat undra om jag inte redan är där, i slutet av min tävlingskariär? Jag tror att den stora drömmen om tävlingsbanorna gick upp i rök i samma stund som Jippies hjärta slutade slå. Lite viltspår och jaktpov och utställning kommer vi nog hålla på med men jag tror dessvärre att vi kör övrig träning på "hobbynivå". Jag tror att det räcker så för stunden. Det känns jätte tråkigt att behöva lägga saker och ting på hyllan men det är så mycket just nu.
Jag tycker fortfarande att det är kul att träna hund, men inte lika kul som jag tyckte förr. Jag känner inte den glöden och glädjen som jag gjorde förr. Kanske är dettas något övergående?
Det kommer att ta månader innan jag kommer bli helt bra i kroppen efter olyckan. I skallen kommer jag dessvärre aldrig bli helt återställd. Jag önskar så mycket att de psykiska skadan som uppstod hade varit ett sår eller en fraktur som kunnat läka och bli helt bra igen. Vetskapen om att jag inte kan påverka så att detta inte skall behöva hända igen är fuktansvärd. Det tar så mycket mer på skallen än vad man kan tro.
Just nu försöker jag fockusera på att bara vara och göra saker som jag mår bra av. Kanke det kan få mig att hitta tillbaka till motivationen och glöden igen. Vi får se. Det känns lite som om det kvittar faktist.
Birthday!
Japp idag fyller jag 22 år, grattis till mig! I skrivande stund håller jag på med lite förberedelser till kalaset som vi skall ha imorgon. Kanske jag hinner kika in med lite bilder senare idag? Vem vet! Ha det gott allihopa!
Jag är ändå bara människa
I vanliga fall brukar jag tänka att det jag skriver skall vara kul och spännande att läsa. Det finns så mycket elände i vår värld så jag vill gärna att just den här bloggen skall läsaren kunna skymta lite ljus. Nu kanske jag inte lyckas jämt men jag försöker. Men idag orkar jag inte.
Jag är så trött på att må så här. Jag har försökt bortse från det som hänt och lura mig själv att jag "mår bra nu" eller "jag har bara lite ont i nacken men det går över sinnom tid". När folk frågar hur jag mår så svarar jag med ett leende "det är mycket bättre, jag är nästan bra" samtidigt så tänker jag att om jag klara av att sägade utan att gråt för att det gör så ont då måste det ju vara sant eller hur? Men jag ser ju varenda gång att de inte tror mig. Jag vet att det pratas om mig när jag inte är med. Jag vill inte vara den som alla tycker synd om.
Jag är så fruktansvärt ledsen över att det hände. Jag vet att det inte är mitt fel men ändå så känner jag en stor skuld och ledsamhet innom mig. När jag är ensam så gråter jag och undrar när det skall ta slut. Hur länge skall detta på gå? Jag är rädd att jag skall glömma viktiga detaljer som polisen kan behöva. Jag är rädd för att smärtan aldrig kommer gå över. Att jag aldrig kommer bli bättre än så här.
Alla menade blickar, deras sneda leenden när de ser på mig och tänker att det inte alls är bra. Jag vill klara mig själv igen. Jag vill så gärna tillbaka till kliniken och ha vardag igen. Att gå här hemma gör mig tokig.
Idag hände det något innom mig. Jag fick ett telefonsamtal när jag var på väg från affären med lite baktillbehör inför kalaset på lördag. Personen i andra änden ville mycket väl och frågade om jag ville ha någon hjälp inför lördagen. Jag avböjde förslaget vänligt men bestämt. När jag kom hem ringde jag till Johan då han ringt tidigare när jag stod i kassan. Älskade älskade Johan. Vi pratar om diverse förberedelser och så säger han " du behöver inte vara ledsen gumman, vi fixar det här". Då brast det för mig och jag bara gråter. All luft gick ur mig i samma sekund och nu har jag mindre energi än en toarulle.
Jag har försökt sova ett par timmar men det går inte. Kroppen är helt slut men huvudet är lika fullt av energi som om jag precis börjat dagen med en skön skogspromenad.
Nu hoppa sjag att jag får till lite bullar i alla fall. I värsta fall får vi väl köpa allt fikabröd. Det är absolut inte jag. Jag brukar göra tårtorna själv och baka bullar och ett par sorters kakor. Men så blir det nog inte den här gången.
Trötta tankar
Nu är jag sådär härligt trött. Klockan är efter 20 på kvällen och jag känner att det snart är dags att sova. Åh vad jag älskar att veta att nu får jag sova tills jag vaknar, djupt, varmt och mysigt. Allra mysigast är om mornarna när Johan är ledig och vi kan ligga halvsovandes i sängen och mysa. Då trivs jag!
Annars har det inte hänt någe speciellt idag. Jag kikade på "en unge i minuten" tidigare idag och det var lika mysigt som förra veckan. Jag blir nästan mer sugen på bebis när jag ser den typen av program än bara "gulligull"-program. Vet inte vaför.
Nej nu skall jag sova!
Kram och god natt!
En dröm jag har
Fotograft: Anne Geddes
Den här drömmen jag har delar jag nog med många andra, ni som läser det här kommer kanske känna igen er lite i den. Vad vet jag?
Jag drömmer om att bli förälder. Jag hoppas och tror att det är en "sanndröm" som jag kommer få uppleva. Jag längtar så efter den dagen då jag äntligten kommer kunna börja planera för att skaffa barn. Just nu så är det många runt i krig som antingen är gravida eller precis har fått barn. Det är så mysigt att få vara i närheten av dessa små. Bara känna lukten av bebis, åh Jag smälter varje gång! Det är en så otroligt stor gåva att kunna få barn. Något som jag hoppas att vi människor förstår och uppskattar.
Det är jätte bra att vi har fri abort i Sverige och att det är kvinnan själv som får bestämma om hon skall bli mamma eller inte. Alla vill inte bli föräldrar och alla passar heller inte som föräldrar. Dessutom så finns det sitvationer där det kanske skulle vara en hälsorisk för mamman att behålla barnet.
Jag hoppas verkligen att när turen att få barn kommer till mig så ska både jag och barnet få vara friska och njuta av livets förändringar.
Tisdagstankar
Te och rostat bröd med rökt kalkon
God morgon världen!
Jag är hemma och tråkar. Näzzla tycker att jag e dötrist och tycker att vi skall hitta på något. Hon kommer med leksaker, skor, andra saker som hon hittat på golvet och tycker att vi skall leka med de sakerna hon har med sig. Jag tar i från henne saken och tackar för att hon kom med dom. När jag gör detta ger hon sig genast ut på jakt efter något nytt att lämna till mig. Så kan vi hålla på jätte länge.
Idag hoppas jag på att kunna få lite ordning här hemma. Misstänker dock att jag kommer ta mig vatten över huvudet om jag säger att det ska bli lite mer ordning här hemma. Koppen orkar typ ingenting och värken tar kål på mig men huvudet är som vanligt. Jag kan nog påstå att jag behöver lite hjärngympa. Jag skall se vad jag kan hitta på. Igår fick jag fatt i lite ljudböcker och lite cdskivor. Jag skall rota igenom kassen idag tänkte jag och kolla om jag hittar något trevligt. Tack Mona för kassen!
Det nya brödet vi har köpt (LCHF-bröd) går även att rosta. Gud va gott det var med rostat bröd till frukost. Det ända som saknades var en klick marmelad, mm va gott!
Jag hoppas på att kika in senare och lägga in bilderna från i helgen. Lovar inget!
Ha en trevlig tisdag!
Söndag
Efter ha läst lite om momentinlärningen inför lydnadsklass 1 så har vi nu påbörjat de moment vi kan innomhus. Hur det går är ganska svårt att säga, jag måste nog ge träningen mera tid innan det är dags att utvärdera. Men det är kul att ha kommit igång.
Idag väntar besök hos johans morbor med familj. Annars skall vi bara ta det lugnt.
Under dagen kommer det även lite bilder från resan till hälsningland igår.
Ha en trevlig söndag mina vänner!
Besök på bilverkstaden
Idag har vi varit in till Tierp och hämtat de grejjor som fanns i bilen när olyckan skedde. Inte mycket pinaler men en del grejjer hade jag hunnit lagt dit under den korta tiden som jag ägt bilen. Jag tog även ett par bilder på bilen. Jag fick bra ont i magen när jag såg skadorna så här i dagsljus. Det är ju inte så konstigt att jag mår som jag gör. Första tanken när jag såg bilen var att oj, det saknas ett lyse...vart är det lyset? Antagligen intryckt.
Var rädd om varandra!
